Sammanfattningsvis var det en roligt, lerigt, jobbig och tuff upplevelse med ett mycket lyckat resultat.
Vi tar det från början, träningen innan hade flutit på bra och jag kände mig laddad och i bra form.
Redan på fredagen, dagen innan loppet packades familj och allt annat som skulle med in i husvagnen för att resa till Karlstad, jag tycker det är skönt att komma på plats i lugn och ro så man kan lägga allt fokus på loppet under tävlingsdagen.
Lördag tävlingsdag: Vaknar relativt utvilad, äter en stabil frukost och tillbringar förmiddagen med att umgås med min pappa och hans sambo som har kommit ner för att stötta och heja på mig. Åker till tävlingsområdet i god tid innan start för att hinna hämta ut nummerlappar mm utan att behöva känna stress, vilket jag nästan alltid gör ändå. Starten är satt till 14:00 och timmen innan möter jag mina lagkompisar i startområdet. Vi diskuterar startgrupp, man placerar sig där man anser sig höra hemma, dvs ingen seedning och kommer fram till att jag och David satsar i 1a startled "elit" då vi av erfarenhet vet att banan är trång och det kan vara svårt att springa om långsammare löpare. Banan är fram till start hemligt, det ända vi vet är att den kommer vara ca 10km lång och att första kilometern går på grusväg.
45 minuter innan start är det tid att börja värma upp, nervositeten kommer då krypande i kroppen. Efter sedvanlig uppvärmning är det dags att slänga av sig överdragskläder och bege sig till rätt startgrupp. Jag tittar mig omkring och inser att de flesta runt omkring mig verkar vara "riktiga" elitlöpare med klubbtillhörighet så jag börjar fundera på om jag står rätt men beslutar mig för att ge dessa killar och tjejer en rejäl kamp i skogen.
10-9-8-7..... Speakern räknar ner och starten går med en riktig kavalkad av fyrverkerier och pyroteknik. Den vanliga rusningen i starten blir men jag hänger på tätklungan där jag placerar mig sist och efter den första kilometern viker vi in i skogen, då har topp 10 dragit ifrån en bit medans vi är ett koppel på ca 15 löpare på ett led en bit bakom. Jag känner mig stark och redan på första delen i skogen har jag passerat några löpare och helt plötsligt befinner jag mig i ingenmansland, en bra bit från gruppen framför och en bit framför de bakomvarande. Jag beslutar mig för att inte stressa ikapp och inte heller stressa för att hålla kvar bakomvarande bakom om de börjar ta in utan kör på i mitt tempo och har roligt.
 |
| Starten har gått Foto: Solsta foto |
Banan går genom kärr, över åkrar, i leriga diken, genom skog och över alla möjliga naturliga och uppbyggda hinder. Den varierande terrängen med branta stigningar och sumpmark suger dock mycket kraft från benen och efter ca 35 minuters löpning börjar jag känna mig riktigt sliten. Men bara en kort stund senare börjar publiken tätna och alla heja rop entusiasm ger massor av ny energi samtidigt som jag inser att det kanske inte är allt för långt kvar.
Vid detta tillfälle har jag kommit ikapp en löpare och en löpare har kommit ikapp mig så vi är en trio som sliter tillsammans de sista kilometerna in mot mål. Sista biten av banan går genom räddningstjänstens övningsfält där de byggt upp en trafikolycka med mycket rök. Efter trafikolyckan syns målet men banan viker plötsligt av rakt ner i ett kärr, i detta läge har jag inte mycket kraft kvar att trampa med så kommer pannben och vilja fram. När jag kommit ur kärret har jag passerat mina två konkurrenter och med bara det sista hindret och upploppet kvar tar jag ut det sista för att hålla de bakom mig och jag lyckas.
 |
| En tuff del av banan Foto: Solsta foto |
Jag stannar klockan på 55 minuter och 52 sekunder, i detta läge är jag inte medveten om man placering och inte heller hur lång banan var. Efter lite återhämtning i målområdet letar jag upp pappa med familj, som jag sett stå och heja vid trafikolyckan och först när jag pratar med honom får jag beskedet att jag ligger någonstans runt topp 30. Ett lyckorus går genom kroppen, topp 30 av 2500 löpare, är det möjligt? Spänd av förväntan väntar jag på att resultatlistorna ska komma upp och gissa min förvåning när jag ser mitt namn på plats 25. Plats 25 av 2500 fattar ni, det gjorde inte jag.
Med lera upp till öronen går jag runt i målområdet och väntar in min sambo som också sprungit, hon kommer efter en otrolig kämpainsats i mål och vi kan summera dagens tävling som mycket lyckat, lerig och väldigt rolig.
För flera bilder på vårat äventyr så titta på här.
Nu är det bara att blicka framåt mot mera träning nya tävlingar, närmast väntar höstmilen den 20 oktober
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar