Freddaz: Öppet spår 2014

Såhär en vecka efter målgång sitter jag nu och reflekterar över årets lopp mellan Sälen och Mora, är jag nöjd med loppet? Svaret får nog bli både ja och nej.

Ja över att ha kommit i mål på en Ok tid 08:12:47, dock 20 minuter sämre än fjolårets tid. Med tanke på de förutsättningar vi haft här nere med brist på snö har det endast blivit 6 mil på skidor innan loppet, vilket är på tok för lite så att jag orkade hålla i hela tiden och kämpa på är jag nöjd med.

Nej över det sätt jag genomförde loppet på rent mentalt. Redan dagen innan hade jag negativa tankar i huvudet när jag förstod att det inte gick att komma ifrån att valla med klister, jag har aldrig tidigare vallat klister inför ett så långt lopp och det var många svordomar innan jag kunde känna mig nöjd.

Racedagen började bra, jag åt en rejäl frukost och hade bra koll på läget. Jag kom till start och kände mig lugn, avspänd, taggad men otroligt nervös över de yttre förhållandena och över min form. Jag kom iväg bra i starten och jag kände ganska tidigt att jag prickat rätt med vallan så jag kunde relativt avslappnat åka uppför första backen. Som vanligt var backen en flaskhals med jag tyckte det gick sakta framåt hela tiden och uppe på toppen började det glesa ut så det gick att åka.

Första kontrollen passerades efter ca 1 timme och 20 minuter vilket var ungefär enligt plan. Så här tidigt på dagen var spåren bra och jag kände mig pigg. Kilometerskyltarna passerades en efter en men jag började ganska tidigt inse att det kommer bli en tuff väg till Mora.

Redan efter dryga 4 mil började jag känna mig sliten och den vetskapen om att inte ens halva loppet var avklarat gjorde mig mentalt trött. Vid kontrollen Evertsberg, halvvägs in i loppet stod min underbara familj och peppade mig och jag fick lite nya krafter. Tyvärr varade inte de så länge, men jag inser såhär efteråt att det var de mentala krafterna som började ta slut. Tittar man på mina mellantider från loppet håller jag ett jämnt tempo.

Tyvärr ville inte huvudet vara med mera, jag började känna efter allt mer och insåg hur "ont" jag hade, hur långt det var kvar samt hur långtråkigt jag hade. Som tur är var det nu många trötta kroppar i spåret och vi började peppa varandra. Några kilometer från kontroll Oxberg (30km från mål) kom så den omtalade och hatade Lundbäcksbacken och en djup suck hördes i spåret. Nu insåg jag att den mesta tröttheten satt i huvudet då jag utan några större problem kunde lägga mig i vänsterspår och "skida" uppför medan många av mina konkurrenter verkligen fick slita för att ta sig upp.

Vid Kontroll Oxberg var dock även min energi slut, hade backarna innan tagit ut sin rätt, hade jag gått på för hårt? Jag tog mig ny energi i form av sportdryck och blåbärssoppa och bestämde mig även för att ta min andra och sista gel. Jag började intala mig själv att det inte var långt kvar, 60 kilometer av de 90 var trots allt avklarade. Kroppen svarade hyfsat på den energi jag fick i mig och att se hur avståndet till mål minskade och minskade var skönt.

Med en trött och sliten kropp ser jag klockstapeln långt bort i Mora och jag känner att nu är det bara ren vilja sista kalorimetrarna mot mål. När jag så kommer in på upploppet fylls jag av energi och stakar med "full" kraft in i mål. Klockan stannar på 08:12:47.

Slutsats av 2014 års lopp:
+ Koppen kändes riktigt bra trots den minimal träningen på snö.
+ Gemenskapen och glädjen i spåret
+ Arrangemanget var som vanligt på topp

-Huvudet var inte alls mentalt förberett på den tuffa utmaningen som väntade. En stor besvikelse för mig att den mentala tröttheten hindrade mig från ett bättre resultat.